För nån vecka sen var jag ute och klättrade med en av mina närmsta vänner. Solen sken, det var varmt och det var skönt och det var fruktansvärt dåligt fotoljus enligt alla mått mätt. Men jag hade faktiskt kameran med mig. Jag skriver "faktiskt" för jag har varit rätt dålig på att ta med mig kameran ut på sistone.
Jag har två olika sätt att angripa äventyrsfotografering. Det ena, och jag skulle säga att det är så jag fotar allra som oftast, är när jag har en genomtänkt plan och en tydlig vision, och det andra är när jag bara släpper alla regler och skjuter från höften.
När jag fotar med en vision i åtanke blir jag ofta lätt överambitiös. Jag kan potentiellt bli lite hysteriskt. Ibland tänker jag att jag kommer att dö för att jag trillar ner från en klippa för att jag försöker hitta den där perfekta solnedgången och glömmer bort var jag sätter fötterna. När jag fotar så har jag en vision, och jag lägger all min själ i att den ska fastna i kameran. Jag släpper allt och tänker bara på bilden. Jag älskar att fota så här. Men problemet är just det där med att släppa allting annat, det är svårt att njuta av upplevelsen samtidigt. Dessutom blir jag riktigt sur om jag inte får till den där bilden. När jag har en vision så vill jag se den förverkligad.
Den här inställningen är alltså inte optimal om huvudsyftet med stunden är att just njuta av den. Den funkar inte heller om fotoförutsättningarna är lite sämre än jag hade önskat. När det ser ut som det gjorde den där helgen vid stenen i skogen. När solen är för ljus och skuggorna för hårda. Då skiter jag i allt och fotar bara för att det är kul. Jag struntar i att jag fotar min kompis med ett träd precis bakom hennes huvud. Jag struntar i att det blir för mörkt eller för skarpt. Jag bryr mig inte. För där och då är jag ute efter att ha kul, jag vill bara fånga känslan. Och just den här dagen var full av känsla. Kanske var det bara för att jag minns hur varmt och skönt det var i solen, eller hur gott bullen smakade efteråt. Eller kanske för att jag äntligen var tillbaka ute och klättrade igen.
Jag behöver få variera mellan de två olika sätten att fota, ibland behöver min kreativitet en boost och då älskar jag att ha en vision och en plan, men ibland behöver jag också bara slappna av och ha roligt, och då är det skönt att fota helt kravlöst. Jag har dock lätt att fastna i att bara göra det ena i alldeles för långa perioder, och då känner jag hur jag stagnerar och känner mig kvävd i mitt fotograferande.
Vad föredrar du när du fotar? Är du den som planerar allting in i minsta detalj, eller föredrar du att låta kreativiteten flöda fritt och se vad som händer?
Jag har gjort en guide som underlättar för dig att planera ditt fotograferande. Jag rekommenderar alla som ska ut på lite större äventyr, eller i alla fall lite mer ansträngande äventyr, att planera sin fotografering i förväg. Dels för att inte missa några viktiga bilder, men också för att faktiskt hitta njuta av äventyret och inte fastna i att bara fotografera som en besatt hela tiden. Ladda ner den gratis här nedan.
Comments