LIVETS STÖRSTA SKATT

Iowas kennelnamn var Lady Frost. Hon var sitt namn personifierad. Hon kom in i mitt liv av en slump, men hon var självklar från början. Jag var ute och hälsade på hos hennes uppfödare, av rent sociala skäl som inte hade att göra med att skaffa en hund. Jag fick följa med och åka hundspann och gosa med alla alaskan malamutes och jag råkade säga ”malamuter är så himla fina jag önskar att jag hade en”, eller något i den stilen. Varpå Tobbe sa något i stil med ”vi har en du kan få”. Iowa ville inte springa med i spannet och Tobbe och Sandra är väldigt måna om att deras hundar ska ha ett bra liv samtidigt som de inte tvingar sina hundar att göra saker de inte vill eller trivs med. Iowa var dessutom väldigt social och de tyckte att hon förtjänade en egen människa.

Iowa hoppade ut ur hundgården och sprang rakt fram till mig. ”Du är min”, sa hon då, och det var jag. Tanken var att jag bara skulle låna henne lite då och då, men det gick väldigt fort till att vara vi tillsammans i allting. 

I början var hon mer vild än tam. Hon var två år gammal och hade den starkaste viljan jag någonsin träffat på. Med åren blev hon mera tam, men inte mindre vild. Inte heller fick hon mindre vilja. Hon gick alltid in i ett rum som om hon ägde det. Krävde uppmärksamhet och godis.

Folk pratade ofta om Iowa som om det var jag som tog hand om henne. Jag förstod inte vad de pratade om. Det var ju Iowa som tog hand om mig. Iowa som sa åt mig att gå upp ur sängen, att det var dags för frukost, att det var dags för promenader, att det var dags att gå och lägga mig. Kanske inte en vanlig dag, men om jag fastnade i för mycket jobb, eller var för deppig för att gå ut genom dörren, så var det hon som livade upp mig. 

Under de långa månaderna jag låg i totalt mörker efter att jag fick hjärnskakning lämnade hon knappt min kudde. Hon låg mitt emot mig och lät mig krama henne som nallebjörn, trots att jag inte vet någon med större integritet än henne. Folk fick gärna klappa men de kunde gott sitta på en armlängds avstånd när de gjorde det. Lite senare, när mörkret hade flyttat in på insidan istället för utsidan, var det hon som lurade ut mig på snöbollskrig. Hon försökte få ut mig på en promenad i flera timmar, och jag försökte sätta ut henne på linan, men det ville hon inte. Till slut tror jag att hon hoppade upp i soffan och ställde sig och ylade i ansiktet på mig. Det var lika bra att ge upp och gå ut, för om det är någonting jag har lärt mig genom åren är det att Iowas tålamod räcker långt längre än mitt, och hennes envishet likaså. 

Väl ute började hon tramsa runt och leka med mig, och Iowa lekte inte. Vi kunde springa tillsammans, men att leka var under hennes värdighet allt som ofta. Men nu tramsade hon runt så mycket att jag inte kunde låta bli att skratta och till slut hade vi snöbollskrig på ängen bakom stugan. När jag hade glömt bort hur deppig jag är skakade hon på sig och gick raka vägen in i stugan. Hon var klar med sitt jobb, att få mig att bli glad igen. 

En av de saker jag är som mest stolt över i mitt liv, är att jag fick Iowas förtroende. Att hon litade på mig. Från början var hon så självständig att det nästan var ett problem. Om hon trasslade in sig tog det inte ens två sekunder innan hon hade bitit av kopplet eller linan och sen var lös. Det tog några månader innan hon insåg att jag kom och trasslade loss henne, men på något sätt började hon lita på att jag skulle trassla loss henne från allt i livet.

Iowa var bokstavligt talat beredd att kasta sig ut för ett stup för min skull, och det var ömsesidigt. Jag brukade säga att hon var mitt spirit animal, mitt själadjur. Hon var verkligen min soul mate. Hade hon ont i en tass hade jag ont i en fot. Var jag trött var hon trött. Var jag arg var hon arg. Hon har lärt mig mer om livet än jag någonsin kan förstå. 

Hon har varit mitt liv, och halva min själ i så många år. Det har varit Iowa och jag, tillsammans i allt. Hon har varit med på vandringar, på skidturer, på roadtrips, på äventyr och på festivaler, rave och caféer. Eventuellt är hon den enda malamuten någonsin som varit på vinprovning i Champagne?

Jag är så tacksam för att Iowa valde just mig som sin människa. Innan Iowa dog fnyste jag åt när folk pratade om tacksamhet. Det kändes fejk och krystat. Nu önskar jag att jag hade varit mer tacksam för Iowa när hon levde. Trots att jag ägnat så många timmar åt att gråta i förväg över rädslan för när hon skulle dö. Trots att jag försökt ge henne allt och lite till. Men i sorgen är det aldrig tillräckligt.

Att prata om hur Iowa var känns fint. Att få minnas henne och hedra henne känns viktigt. ”Sorgen kommer att gå över och bli lättare att hantera”, säger folk välmenande. Jag vill inte att sorgen ska gå över. Sorgen är beviset på min kärlek till henne, och hon förtjänade all kärlek i världen. Men ibland är sorgen så stor att det känns som att jag ska dö utan henne.