VID SIDAN AV SORGEN
- Louise Forslycke
- Sep 3
- 2 min read
Det är kväll och jag är hemma i stugan. Det är skapligt städat. Att göra små saker som att städa är det enda som gör att jag håller ihop när jag är hemma. Jag eldar i kaminen. Jag har tittat, eller försöker titta, på film. Raccoon ligger vid dörren. Vi var utomhus en liten sväng. Jag började ta bort lite färg från en av stolarna jag håller på att “renovera”. Men han sa faktiskt till att han ville in. Han tycker att det är lite läskigt att vara inne så han brukade välja att vara utomhus hellre än att vara inomhus. Jag tar det som väldigt bra tecken att han redan vill vara inne.
Vi var på hike. En mysig liten promenad upp till Grand Hotel bortanför Ånn. När Sara frågade om vi skulle gå till Grand Hotel tänkte jag att hon måste ha frågat fel person om fel sak. Men det var visst ett vindskydd. Det var sol och väldigt mysigt att hänga med Sara och Katta. För att låta som en cheesy Instagram-trend. I needed this!
Raccoon behövde nog också den här hiken. Han är otroligt mjuk och följsam och vill så gärna vara till lags. Det är en kontrast. Innan jag hämtade hem honom igen tänkte jag att det är lite skönt att han och Iowa är så olika. Jag vill inte på något sätt känna att jag ersätter henne. Däremot vill ha sällskap i vardagen och en anledning att gå upp ur sängen. Raccoon bodde med mig och Iowa i några månader förut, men Iowa misstyckte och jag var tvungen att låta Iowa flytta tillbaka hem till uppfödaren. Jag har saknat honom varje dag sen dess. Men jag glömde att de också är så himla lika. Inte till personligheterna men till utseende och kroppsspråk. Flera gånger har jag för en mikrosekund tittat på honom och tänkt att han är Iowa, och det är som att någon hugger en kniv i hjärtat på mig. Inte för att han är han, men för att hon inte är här.
Idag har glädjen fått plats vid sidan om sorgen. En vän sa till mig att vi inte har ett begränsat utrymme där känslor ska trängas in, och ifall en känsla växer måste en annan krympa. Utan känslor lever bredvid varandra, och att det finns oändligt med plats för alla känslor samtidigt. Det var en fin tanke.
Alla bilder är fotade av superproffset Sara Rönne. Jag lät kameran ligga kvar hemma. Jag älskar att fota men jag har alltid lite svårt att inte konstant tänka på vinklar, ljus och skuggor när jag har med min kamera. Det var faktiskt otroligt vilsamt att inte fota just här. Kanske för att jag också kunde slappna av i vetskapen att Sara och Katta skulle ta fina bilder och att jag kan minnas den här dagen ändå.
Jag fotar ofta, men inte alltid, för att jag vill minnas saker. Nu är jag tacksam för alla minnen jag har samlat.
Comments